Kyrkogården
Du vandrar fram på kyrkogårdens gångar,
Du som kom från svunna tider som nu borde vila här
En grå gravsten, mossa växte över den,
En bortglömd man från längesedan
En pärlvit duva i sten på en gravsten,
En älskad mor
En svart sten med guldtext
Ett barn som lämnat jordelivet alldeles för tidigt
En nygrävd grav, ännu ingen gravsten
Där står hon, i en vit klänning
Du tittar på henne, alldeles för tidigt för att följa med dig till andra sidan,
Men hon var tvungen
Hon tittade på den vita kistan i graven
Där låg hennes kropp
Ett förbrukat skal,
Något att lämna bakom sig
Hon ville inte följa med dig, hon ville stanna,
Det tyckte du att hon borde få, men du fick inte lämna henne
Du tog hennes hand och ni vandrade längs gången,
Förbi gravstenarna, de gamla och glömda, de fortfarande sörjande
Hon var saknad av många, hon hade haft det svårt
Du visste att hon skulle få det bra
Du stannade och hon fortsatte att gå
En vindpust svepte över kyrkogården och gestalterna var borta
Inget annat än en synvilla,
Hon fick vila i frid